Idag är det sex år sedan... Fortfarande ett offer?!

För sex år sedan dog ganska så precis hälften av mina dåvarande kollegor och vänner. I nästan samma minut dog över 500 svenskar och cirka trehundratusen människor gick bort i tsunamin. 

För de som inte var där, eller som aldrig har varit med om att mattan rycks jäkligt fort bort under ens fötter och det naturliga filtret som finns runt en försvinner ( det händer inte mig filtret) kan omöjligt förstå hur det känns. Även vi som var där kan inte förstå hur någon annan känner eftersom vi tacklade detta otroligt olika.

Endel undrade Varför dog inte jag? varför hände detta mig? Endel kände skuld... Det är en sjuk situation och de avvägningar man gör när man försöker överleva kan utomstående omöjligt förstå.

Jag har aldrig tänkt varför dog inte jag? Snarare Shit jag lever, vad är meningen med mitt liv? I början tyckte jag inte att det påverkade mig. Kände mig som samma Sara, tyckte även att det va märkligt att jag fick den frågan hela tiden (hur har detta påverkat dig frågan :) 

Nu i efterhand så kan jag se att det absolut påverkat mitt liv på flera sätt.

Länge orkade jag inte med att öppna mig och släppa in personer. Mycket för att jag visste att om några månader byter jag destination och jag orkade inte släppa in människor som jag visste skulle "försvinna"... orkade inte med den processen. Tyvärr så har jag säkert gått miste om många fina bekantskaper! 

Av samma anledning så orkar jag inte ge av mig själv till andra... Orkade stämmer bättre. Idag känner jag mig inte längre som ett offer, jag tycker inte längre synd om mig själv bara för att jag skadades och nästan dog för sex år sen. Den ursäkten använde jag mig av i många år. Typ jag får göra,säga och vara såhär, det är synd om mig. Den dåliga ursäkten höll i längre än man kan tro.

Tack och lov så har jag kommit till insikt och använder inte det som en ursäkt längre! Jag ser mig inte längre som något offer. Det som har hänt har hänt och jag hade tur som överlevde och har enorm tur för att jag vet vad som är viktigt i mitt liv. Vad som verkligen betyder något!

Äntligen har jag hittat gasen igen och har även lite däckskrik i kurvorna ibland. ;)

Men jag är tacksam för den eftertänksamhet som är med mig medan jag kör. Det gör att jag kan stanna och lukta på blommorna även när allt kör på i allt raskare takt! :)

Om du har orkat att läsa såhär länge så ta gärna tillfället i akt och fundera på vad som är allra allra viktigast för dig just nu.:)

Det är inte alltid bara målet vi ska fokusera på... Utan det mest uttjatade;) Carpe diem

Natale hilare!

Rockat från min iphone!

Kram Sara Extra stor till er som tänker på samma sak idag...