 |
| Blue Village pakarang före |
Den här dagen går inte att undvika.
Varje årsdag finns det ofta gott om tid för reflektion i och med julledighet.
Så även i år.
Men i år är det ännu mer påtagligt.
10 år har gått sedan tsunamin svepte in i Khao Lak där jag arbetade för fritidsresor, 10 år sen som jag var säker på att jag tagit mina sista andetag, 10 år sen man fick beskedet, Pakarang is no more, 10 år sen jag och mina kollegor förlorade vänner och familj.
TIO år sen!
Det känns helt galet!
Hur kan så LÅNG tid kännas så KORT?
Det finns inget som har gjort mig så rädd som den här upplevelsen. När jag i min flykt fick med mig en liten pojke som hette Hugo, upp i den sista Bungalowen i det område som ni ser på bilderna till höger. Jag höll om honom och kände hans otroligt starka hjärtslag. Försökte säga att det skulle bli bra, men orden svek mig halvvägs av rädsla.
Därefter kom vågen och slog sönder allt i sin väg, även vår bungalow, där vi stod flera meter över marken.
Ändå överlevde vi båda.
Det förvånar mig faktiskt att jag så gärna ville leva vidare. När jag till slut insåg att jag inte skulle få luft och komma upp till ytan. Så hade det varit lätt att sluta kämpa, för nånstans inom mig fanns ett lugn och acceptans att det var okej att dö. Jag hade kämpat allt vad jag kunde, simmat uppåt som en galning...men det gick helt enkelt inte att komma till ytan, det gick inte att göra nått mer. Det var okej. Det fanns ingen panik eller ångest. Bara, så här ligger det till, i brist på bättre ord så var det nånstans ändå fridfullt i allt kaos.
Efter den insikten så valde jag ändå att motstå det in i det sista. Jag tänkte på min mamma... vad skulle hon säga om jag gick och dog i Thailand.
Så jag höll för näsan och munnen och bara åkte med för att spara energi.. tänkte att jag hellre skulle dö av syrebrist i hjärnan istället för att drunkna.
Hahahha jaa jag vet .. inte helt logiskt.
Jag valde att kämpa in i det sista iaf, tror att jag slog i ett kylskåp och insåg att jag kunde få tag i något för att komma upp till ytan och helt plötsligt kom mitt räddande träd.
Så är det ofta i livet, och dessa 10 år har varit på liknande sätt. Oavsett om vi är med om skilsmässor, krig, katastrofer, blir sviken, misshandlad eller vad det än må vara. Vi kämpar. Ibland ger man upp och accepterar det som är. Sen kämpar man vidare.
För vi är alltid bannemej starkare än vi tror!
Vad du än strävar efter, eller kämpar ifrån så är du starkare än du tror.
Och vi är värda.
http://inspirerasmedmig.blogspot.se/2010/12/idag-ar-det-sex-ar-sedan-fortfarande.html
http://inspirerasmedmig.blogspot.se/2011/12/26122004.html
http://inspirerasmedmig.blogspot.se/2012/12/idag-for-8-ar-sen.html
http://inspirerasmedmig.blogspot.se/2013/12/tiden-laker-alla-sar.html
Det har gått lite upp å ner och ut å in under åren...
Men vi lever... så låt oss Leva!!!!
